Medan andra designers i samma läge sliter ont för att få verksamheten att gå ihop är Aleksi Larsson-Sukartas problem att få dygnets alla timmar att räcka till. De senaste två åren har hans arbetsdagar sträckt sig mellan fjorton och arton timmar, samtidigt som den dagliga pendlingen mellan Stockholm och Uppsala, samt flickvännen, tar sin tid. Och för att göra de angenäma problemen ännu mer angenäma har hans nya skötebarn, väskmärket Banned Brand, förutsättningar att bli ett riktigt tidsödande projekt.

Läs också: Svenska väskor: Sandqvist och Svenska väskor: w.e.r.n..

Det känns lite signifikativt att Aleksi Larsson-Sukarta ber att få träffas på Centralstationen vid sju-tiden på kvällen. Tåget från Uppsala avslutar ännu en lång arbetsdag och det är svårt för en utomstående att förstå hur denne 29-åring får ihop tidspusslandet till en fungerande vardag. Den första frågan, den om valet av varumärkesnamn, får snabbt sin förklaring:
- Jag började ju med ett varumärke som hette Triple 6 Soul för ett antal år sedan. Jag är ju gammal hårdrockare och det var mycket såna grejer jag gjorde då med t-shirts, linnen och key straps. Och så hamnade jag på VOX (agentur och distributör, Fashionistos anm.) och kom med på någon topplista i Café och helt plötsligt hade jag hot från märket Triple 5 Souls amerikanska advokater som skulle komma och stämma skiten ur mig och då var det ju bara att lägga ner. Man har ju hört om folk som vunnit såna processer, men det var inget jag ville göra.
Okej, så Banned Brand anspelar på det?
- Ja, precis.

Det Aleksi presenterar med sitt nya varumärke är "eleganta casual-väskor, som inte är stela", om han får säga det själv. Han har utgått från vad han själv, och vad han tror att andra, behöver:
- Ta mina gym bags, till exempel. När jag har varit på gymmet och tränat vill inte jag sitta där med någon sportväska. Jag vill ha en väska som inte visar att jag har varit eller är på väg till gymmet.

  

Aleksi Larsson-Sukarta är delvis uppvuxen på den indonesiska ön Bali, talar flytande indonesiska och besöker ön ett par, tre månader varje år. Det har han inte varit sen att utnyttja med sitt nya märke, där priset på väskorna ligger på mellan 1100 och 1800 kronor:
 - Jag har kontakt med ett litet skrädderi där, som gör väskorna i en liten produktion. De gör grejer för andra märken också, många japanska, och allt är handgjort. Mina väskor blir snyggare och snyggare desto mer man använder dem.

  

Han står nu i valet och kvalet. Hittills har han fått in sina väskor i tre butiker - märkets Solounikos egna butik (som även säljer andra märkens kläder för att komplettera sitt utbud), den annars på norska designers fokuserandes SoFo-butiken Galleri Sorgenfri samt webbutiken 111VOX. När han hävdar att han, om tiden funnits, hade kunnat sälja på betydligt fler ställen, är det svårt att inte tro honom: den kollektion som finns ute nu borde kunna intressera många olika målgrupper. Samtidigt närmast omöjliggör arbetsbelastningen på det "civila" jobbet en hårdare satsning. Därför är arbetet med utvecklingen av det egna märket främst förlagt till inför och under resorna till Bali. Aleksi formulerar själv problematiken såhär:
- Det är svårt att välja mellan ett jobb som ger bra betalt och ett annat jobb som kan ge väldigt bra betalt.
Men han har ändå planer för en utveckling av produktportföljen:
- Jag har börjat jobba lite med skjortor och annat som kan komplettera väskorna. Skjortorna vill jag i så fall ha lite mer dressade i slim fit-form. Sen har jag också börjat titta på lite andra accessoarer. När man är ett nytt, okänt märke verkar folk vilja köpa lite billigare grejer från det först innan de går vidare och investerar i en väska. Min tanke är att om man gör andra grejer kanske fler får upp ögonen för märket. I så fall kan jag gå vidare.