Mycket har hänt på sistone! Ni har kunnat läsa inlägg på Fashionisto snart sagt varenda vardag under flera veckor nu, vilket tagit mycket tid och kraft, men också varit otroligt roligt, när man ser att flera hundra läser bloggen varje dag.

Från och med nästa onsdag flyttar undertecknad in till en egen kontorsplats på Sveavägen i Stockholm. Den exakta adressen är Sveavägen 98 2tr. Därifrån ska jag på halvtid driva Fashionisto och mina kommande projekt. Den här satsningen gör att jag kan höja tempot ytterligare lite på bloggen och minst ett inlägg om dagen är målet, på sikt även på helgdagar. Min förhoppning är att ni som läser detta - och fler och fler - ska uppskatta den bevakning av svenskt herrmode som jag står för .

Andra nyheter längre fram är inspirerande streetstylebilder på bloggen, en mycket, mycket omfattande butiksguide till Stockholm, samarbeten med andra aktörer och flera stora redaktionella avslöjanden.

Häng med på resan - och tveka inte att kontakta mig om det skulle vara något!

Till sist: Efter dagens inlägg om +46-mässan tar Fashionisto (enligt mig själv) välförtjänt långhelg och återkommer med nytt material på måndag igen. Välkomna tillbaka då!

Förra veckan kunde ni läsa en intervju med en minst sagt frispråkig Joakim Brännström, projektledare på Berns, här på Fashionisto. Projektledaren för lite yngre, mer progressiva mässan +46 heter Kristian Rajnai och honom stämde Fashionisto också träff med för att prata om +46, relationen till Berns - och allt mittemellan båda dessa två.  
 
Tidigare år har +46-mässan samarbetat med Berns Modevecka. När nu Berns valt att lägga sig vecka 27 har man valt att i stället slå ihop sig med Rookies-mässan, Boutique Fräsh, Bomullsbörsen, Nordens sko- och väskmässa och Stockholm Modecenter under vinjetten "Stockholm Fashion Week" och på det sättet bland annat försöka fånga upp de märken som inte kommer hinna ha sina kollektioner klara för Berns vecka 27. Frågar man Berns är det blott en eller ett par stycken, men Kristian Rajnai på +46 tror att det rör sig om fler - och han hoppas också att +46 i sig ska vara så attraktiv som visningsarena att flera väljer att att visa hos dem enbart av den anledningen.
- Vi har gjort en jätteresa på tre år. Vi (Stockholm Fashion Week) hoppas kunna kommunicera en enhet: att ett sådant ställe som Stockholm Modecenter står för det kommersiella och vi för spetsen. Vi är på god väg att bygga upp Stockholm Fashion Week som ett bra varumärke och jobbar på att få hit internationell press. Fast inköparna är ju viktiga de också! Tidigare har vi varit väldigt framgångsrika på att få hit just press från utlandet och det beror ju väldigt mycket på att vi samarbetar med WAG, Dazed & Confused, tyska Style, PIG, Dansk, Casino, Indie Magazine, Rodeo och såklart A Shaded View On Fashion, alltså Diane Pernets blogg, säger Kristian Rajnai. Men för oss handlar det nu om att få hit ... säg Colette och Selfridge. Får vi hit dem kommer de andra, för det finns ju produkter att visa upp! Sedan är det ju lättare att få hit folk på sommaren; Stockholm är ju fantastiskt på sommaren! För oss är det också viktigt att få till den kreativa miljön: att ha mässa, visningar och konstnärliga miljöer i samma lokaler och ge besökaren en anledning till att stanna. En annan viktig sak är att tighta till produktionen och det tycker jag Stockholms Modevecka är på väg att göra. Att få med politikerna är också viktigt och för oss är det väldigt viktigt med att ha PUB som partner. Att få med allmänheten och skapa en publik Modevecka. När man kommer till Köpenhamn under deras Modevecka ser man ju skyltar redan på flygplatsen om "Copenhagen Fashion Week". Det finns ju saker på Modeveckan som bara är för branschen, men om man får med allmänheten också "måste" pressen skriva om det.

Bakom +46-mässan står ju kommunikationsbyrån ODD, som förutom mässan även nischat sig på många andra moderelaterade projekt. Kristian säger att det långa, mödosamma arbetet och de många kontakter som det genererat nu börjar ge resultat. Han namnger en riktigt stor internationell aktör som med största, största säkerhet kommer ha visning på sommarens mässa, men som inte går att publicera namnet på än. Förutom denna jagas de stora danska märkena inte bara av Berns utan även av +46. Trots det, och trots att samarbetet dem emellan numera är avslutat, menar Kristian att det inte finns några hard feelings:
- Det som Berns gjort under de senaste modeveckorna är såklart postivt för svenskt mode och jag tycker absolut vi ska uppmuntra stora kommersiella aktörer när de vill investera pengar i svenskt mode. Sedan är det givetvis
olyckligt när de väljer att inte lägga sina aktiviteter under Stockholms Modevecka. Vår modevecka är fortfarande relativt liten internationellt sett och för att kunna konkurrera på en internationell nivå behövs det att alla intressanta aktörer, små som stora, bestämmer sig för att samarbeta och tillsammans få hit intressanta inköpare och journalister. Men jag är väldigt postiv inför Stockholms Modevecka vecka 33 och att alla andra aktörer lyckats samlas runt denna.

+46 är ju inte bara en modemässa med visningar. Det är också en tävling, där vinnaren får en mycket uppmärksammad modevisning i pris. Tidigare har Nikoline Liv Andersen och Annika Bergers Skyward vunnit och det har då varit fritt för vilken nordisk designer som helst att söka. Nu är det i stället ODD som kommer nominera ett par designers från varje nordiskt land och det är upp till juryn att välja ut vinnaren. Det, precis som att visningarna i sommar är tillbaka i det stora rummet på Allmänna Galleriet, gör att +46 känns väldigt väl rustade för kommande upplagor. Om bara inköparna kunde vara lika väl rustade!

Fashionisto avslöjar också kommande svensk avdelning i butiken

Aldrig inaktuella; Nitty Gritty har under de senaste åren befäst sin position i toppen av listan över Sveriges allra starkaste mode- och livsstilskoncept och fortsätter ständigt att växa. Fashionisto åt kinamat med männen bakom, Peter Åsbrink och Hugo Bergström, för att få reda på senaste nytt och vad vi har att vänta oss framöver. En hel del, visade det sig.

Uppmärksamheten var stor i Nitty Grittys egna monter när Köpenhamns Modevecka gick av stapeln senast. Den egna klädeskollektionen är det senaste i raden av projekt som ska få det egna varumärket att växa. Det renderade starkt intresse från både Japan och Storbritannien, men Nitty Gritty skyndar långsamt och de intresserade inköparna får räkna med att bara en bråkdel av den första kollektionen kommer ut i butik i höst.

- Många vill ju titta en eller två säsonger, precis som när man öppnar en butik, innan de vill samarbeta, säger Peter Åsbrink.

Hugo och Peter är själva de som designar kollektionerna. Hur har de tid? undrar man.
- Man tar sig tid, säger Peter. Det är en rolig bit av arbetet.

- Det är ganska svårt också, flikar Hugo in. Det är roligt att utvecklas i det visionära arbetet.
- Man har en idé, men det blir något helt annat i slutändan. Jag hade annars befarat att vi hade behövt en till designer, men jag tror inte vi behöver det. Jag är lite funky och crazy och du, Hugo, är lite mer basic och det är mittemellan det där som det blir jättebra, så att vi är två är verkligen bra. Sedan måste man säga att om man har inarbetade kontakter med mönsterkonstruktörer, tyglager och tillbehörslager, blir det så mycket lättare, säger Peter.

Produktionen sker i länder som Japan, Kina, Tunisien och Portugal; olika delar av kollektionen produceras i de länder som är bäst på just det som ska produceras. Sakta men säkert är ambitionen att påbörja en svensk produktion, men än så länge gör man bedömningen att den organisation som krävs för det inte finns.

- Samtidigt har vi ju det här med globaliseringen att tänka på, med bara mer och mer transporter. Vi är inga miljöfreaks, men jag tror att det måste komma en motkraft till allt det här någon gång. I USA har man en väldigt stark opinion för inhemsk produktion, samma sak i Japan.

Nitty Gritty-butikerna blir bara fler och fler i Stockholm och enligt Hugo finns det planer på ytterligare en skobutik, förutom den barnklädesbutik som, i samarbete med TUSS, öppnar inom kort i Carhartts gamla concept store på Krukmakargatan. (Carhartt, som för övrigt försvinner från både Nitty Gritty-agenturen och -butikerna, efter många år av lyckosamt samarbete.) Butiker i Göteborg och/eller Malmö är inte heller otänkbara, framförallt kan det nya Nitty Gritty by Nitty Gritty-konceptet, konceptet i Birger Jarlspassagen med mycket brittiska märken, exporteras till Göteborg inom en inte alltför avlägsen framtid, berättar man. Och faktum är att  om tiden och tillgången till kapital hade varit obegränsade, hade vi kanske redan nu sett Nitty Gritty-butiker på andra håll i världen.
- Vi siktar på att växa organiskt. Men det är inget att sticka under stolen med: vi ska bli ett internationellt retailing-koncept, säger Hugo. Som jag ser det finns det fyra städer som är mer intressanta för oss att öppna i: Köpenhamn, Helsingfors, New York och Tokyo. Men även Sydkorea är intressant, deras marknad växer hela tiden! Och Mellanöstern med Dubai och så.
Tror ni verkligen att Nitty Gritty-konceptet passar in i Mellanöstern?
- Ja, men om man tittar på Dubai till exempel, så är det ju bara ryssar och engelsmän som handlar där. I en framtida utlandsexpansion finns ju tanken på att samla svenska märken mycket mer än vad vi har gjort tidigare, säger Hugo Bergström.

Och inte bara utomlands, visar det sig. För Fashionisto avslöjar Hugo och Peter planerna på en alldeles egen
avdelning med enbart svenska märken i Nitty Grittys huvudbutik på Krukmakargatan, som förmodligen öppnar nästa vår. Nikolaj d'Etoiles på herrsidan och Rodebjer på dam ska alltså få sällskap av betydligt fler svenska märken i butiken och detta som ett test för att se vilka som säljer bra i Sverige inför en kommande utlandslansering.
- Vi gillar många svenska märken, säger Peter Åsbrink. Det enda problemet, om du frågar mig, med de svenska märkena är att de bara tänker på den svenska marknaden.

Hugo och Peter har redan tittat på lokaler i Köpenhamn och Tokyo. En öppning i Köpenhamn föll på en svajig bostadsmarknad, medan en dito i Tokyo kräver stark lokal förankring och gärna ett samarbete med en lokal distributör. Men jodå, de har redan börjat plugga japanska båda två!

Fashionisto avslöjar: Joakim Brännström säger upp sig

Det är bråda dagar för Joakim Brännström, projektledare för Sthlm Fashion Week by Berns, eller Berns Modevecka, som de flesta verkar vilka kalla den. Just nu, drygt två månader innan nästa Modevecka går av stapeln, står slutförhandlingar med de varumärken som ska visa i sommar på agendan. Sakligt svarar Joakim Brännström på kritiken som framförts från i synnerhet branschorganisationerna i och med att Berns valt att lägga sin Modevecka vecka 27 och inte vecka 33, som de andra i Stockholm gjort. Och samtidigt som han i intervjun här nedan går till skarpt angrepp mot de som tidigare angripit honom, medger han problematiken med den tidiga upplagan av årets Sthlm Fashion Week By Berns:
- Det finns ju en oro bland varumärkena att hinna få sina kollektioner klara i tid.

Ja, är ni medvetna om den oro som vissa av dem känner?
- Ja, absolut! Många är ju visserligen klara för införsäljning, även om vi har den vecka 27, men de kanske till exempel vill låta stylisterna känna på kläderna. Det enda vi hittills vet är att Hunky Dory inte blir klara i tid. Men det här med vecka 33 ... alltså när man pratar med internationell press så säger dem: "Kan ni inte ha i augusti, som Köpenhamn?" Och då får man först förklara att Stockholm och Köpenhamn ligger i olika länder, men de frågar ändå om vi inte kan samsas om en visningsvecka. Jag träffade Jonny Johansson på ett fik på Kungsholmen och frågade honom varför de hade haft så tidiga visningar redan innan de började visa hos oss och han sa att det var när de började ha sina visningar tidigt på säsongen som de växte som modeföretag. I Sverige kan vi inte sitta och vänta hur länge som helst på att inköpare från, säg, Frankrike och Italien ska komma. Har man den senare är deras pengar slut. Man kan dela upp en kollektion i tre delar, säger Joakim och illustrerar med tre ljus framför sig på bordet. Vi har till att börja med den kreativa produktionen, sedan mönsterproduktionen och till sist den faktiska produktionen. När de små märkena säger att de inte hinner få fram sina kläder i tid för visning måste de fråga sig: "Vad beror det på?" Om det är för att fabrikerna inte hinner göra kollektionen handlar det ju bara om att flytta tillbaka produktionscykeln några veckor. Sedan har vi ju vissa, som Helena Hörstedt och Sandra Backlund, som inte har någon fabrik utan är sin egen fabrik och då är det ju en annan sak.

- När vi valde att lägga oss vecka 5 senast valde ju Svenska Moderådet att göra det också! Och så använde de den internationella press som vi flugit in! Innan insändaren i Habit är det ingen från exempelvis Svensk Handel Stil som lyft luren, ringt till oss och försökt förhandla. Om man tar ett halvstort märke i dag, vilket som helst, så är det ingen som hört något från Svenska Moderådet, ingen som fått hjälp därifrån. Vi satsar sju miljoner på det här! Det är ren och skär marknadsekonomi; om vår produkt är bäst, så vill ju märkena vara hos oss. Det känns som att allt annat kommer från någon planekonomimässig organisation.

- Om vi vill arrangera och lägga oss vecka 5, då säger någon från någonstans att Möbelveckan är ju vecka 6 och de ska ju ha in-load vecka 5 ute i Älvsjö, där Nordens Sko- och Väskmässa ligger. Herregud! Ska vi anpassa oss efter sådana saker? Tidigare var det ju så att man flög hit folk från koreanska Vogue till Älvsjömässan och visade allt där och när de var klara där frågade koreanerna: "Okej, var ska vi nu?" Och fick till svar att nej, det var allt.

- För oss på Berns finns det inget självändamål att ha vecka 27, det är märkena som vill ha det då. Vi ser inte exempelvis +46 som konkurrenter. De har ungt, progressivt mode och vi har en helt annan visningsarena. Det är väl jättebra att det finns någonstans för en som Rickard Lindqvist att visa sin kollektion. Det är den dag de börjar pitcha våra märken, som Carin Wester, Fifth Avenue Shoe Repair, eller Whyred, som de blir konkurrenter. Men intresset för dem har varit jättestort. Senast var det italienska Vogue som i sin shoppingtidning hade helsidor med Helena Hörstedt, Sandra Backlund och Whyred och två sidor om Fifth Avenue Shoe Repair.

Vilka samarbetar ni med och hur är samarbetena utformade?

- Vår modevecka ägs ju av Berns och sedan är BON Magazine och Patriksson Communication partners. Maxfactor instiftade ju ett pris där de under varje modevecka bjuder en vinnande designer på en gratis visning. Vi på Berns behöver ju de stora märkena som har musklerna, men satsar också på spännande, mindre, progressiva designerna. Man behöver mixen. Vi har ju ett samarbete med Beckmans också, där Beckmanseleverna arbetar som volontärer under Modeveckan och i utbyte får dels deras Stickvisning under Modeveckan och dels deras Avslutningsvisning, som i år är den 19 maj. Till i sommar har vi knutit till oss Mercedes som en stor sponsor. De satsar på några få Modeveckor i världen och under dem erbjuder de bland annat pick up-service för den internationella pressen, men har också instiftat ett designerpris för unga designers. Den som vinner i sommar får hjälp med produktionen av en hel kollektion som visas på vår nästa Modevecka, i januari. Den skandinaviske Mercedeschefen har jobbat med de asiatiska och australiska Modeveckorna under många år och bland annat hjälpt dem att få åka till Milano. Det är ett erkännande för vår Modevecka att de gått in hos oss, att de ser oss som "Europas gömda pärla". Det är lite som "When the industry meets the art". Det är särskilt viktigt för oss I Stockholm att vi har de här samarbetena. Köpenhamns Modevecka till exempel får ju pengar från Köpenhamns Stad, men det får ju inte vi. Att vi flyger in Scott Schulman (The Sartorialist, Fashionistos anm.) ger ju ingen reklam för oss för han fotar ju nästan ingenting på Berns och jag tycker att vissa saker borde Stockholms Stad stå för. Vi är en liten Modevecka ute i världen, hur mycket Svensk Handel eller TEKO än säger att vi är den ledande skandinaviska Modeveckan. Då tycker jag att de ska åka till Köpenhamn och titta vad som händer där! När de säger saker som "För fem år sedan var vi den ledande skandinaviska Modeveckan", då har man ingen koll. Vi måste ju fortfarande visa att vi har en svensk Modevecka. Förra gången var första gången Acne och Filippa K hade modellsamarbeten och pratade med varandra. Vi måste ha draghjälp av varandra. De små designerna av de stora och de stora av de små. Om du omsätter mer som märke betalar du mer för att visa på Berns, så är det bara.

         
Det ryktas och det pratas, om att nästa steg för Berns Modevecka är att låta även utländska märken visa hos dem. Och Joakim Brännström sticker inte under stol med att diskussioner förs även för i sommar, med danska märken och andra:
- Vi har kontakt med några danska varumärken som vill visa hos oss och det vill dem för att de inte bara vill synas med svenska märken på Gallery-mässan i Köpenhamn. Jag kan inte säga vilka, men för vissa svenska märken är det ju så att de blivit erbjudna gratis visningar eller att till och med få betalt för att visa under Köpenhamns Modevecka, men de vill inte visa i Köpenhamn!

Till sist droppar Joakim Brännström en liten bomb, som Fashionisto blir först med att rapportera om: han säger upp sig från Berns och gör sin sista Modevecka i sommar. Anledningen är enkel: han har varit anställd i sex år och vill göra något annat. Det är inte omöjligt att han jobbar vidare med något liknande i framtiden, kanske till och med för Berns, men först har han nio veckors innestående semester att ta ut. Och innan dess har han i uppgift att ro en av de mest uppmärksammade och omdebatterade modehändelserna i Sverige på senare tid i hamn.

En dryg månad har gått sedan H&M köpte 60% av aktierna i Fabric Scandinavien för 564 miljoner med option att köpa resterande del av bolaget inom tre till fem år. Fashionisto träffade en av säljarna, Örjan Andersson, och pratade om försäljningen, nyheter inom företaget - och varför Cheap Monday gör en catwalk-visning på Berns för första gången i juni.

Det är slående varje gång man träffar Örjan Andersson, hur ödmjuk han är och hur framgången aldrig stiger honom åt huvudet. Samtidigt är det påtagligt att några detaljer om H&M-affären är svåra att få ur honom; journalisternas frågor har varit många och svaren kanske tröttsamt likriktade att formulera.

Hur kom det sig att ni sålde till H&M?
- Det var massor av bitar som låg bakom. Vi vill ju öppna Weekday-butiker i andra länder och de kan hjälpa oss med det. Sedan tycker vi de är ruskigt duktiga. De har jobbat i 60 år med det här. Det känns också som att vi har liknande strategier, att vi vill samma sak.

Örjan är fortfarande delägare i Weekday-konceptet genom Fabric Skandinavien, men numera i huvudsak ansvarig för konceptet Cheap Monday. En succésaga som överlag omnämns som det på senare tid internationellt sett mest kända - och omtyckta - svenska varumärket. Och som under vecka 27 - "till 98-99%:s sannolikhet", enligt Örjan - tar plats i Berns späckade schema under visningsveckan i Stockholm. Anledningen är enkel: gänget bakom gillar lokalerna och vill prova på hur det går att göra en visning där för att sedan se om det blir en engångsföreteelse, eller inte. Så efter utflykter till i tur och ordning Nordiska Museet, Stadsmuseet och Konserthuset, ansluter sig alltså Cheap Monday till de andra svenska storheterna och visar under Berns dignande kristallkronor.

Nytt är också att den milt uttryck lite mer streetiga underlabeln WKND, som tidigare låg som självständigt märke under Weekdays konceptet i fortsättningen kommer tillhöra Cheap Monday-konceptet, tillsammans med segmenten "Jeans", "Tjej", "Kill" och "Kostym". Örjan Anderssons egna skötebarn "Qoniak", som premiärvisades under +46-mässan i somras, kommer dessutom i fortsättningen inte säljas in i andra butiker utan bara ligga på Weekday.

Finns det planer på andra nya koncept eller underlabels?
- Nej. Just nu täcker vi hela spektrat. Vi har inga planer på att göra fler. Det vi jobbar på nu är att göra mer och större kollektioner med de koncept vi redan har. Till hösten och nästa vår tror jag inte det händer så mycket, men till hösten 2009 blir det större kollektioner, som det ser ut just nu i alla fall.

Det som slutligen också är på gång, kan Fashionisto avslöja, är ett samarbete mellan Weekday och Julian Red, där de anställda på butiken på Götgatan fått tolka märkets vårkollektion i form av ett print på en t-shirt. Det här projektet har försenats en aning efter de två inbrotten på tre dagar som drabbade Julian Reds egna butik nyligen, men presenteras senare under våren. Och på samma sätt kan märkets "Store Made"-koncept, där kedjans egna anställda får chansen att göra sina egna kreationer, i fortsättningen tänkas bjuda in även gästdesigners, enligt Örjan.

Och tiden får väl utvisa om ryktena som surrat i branschen en längre tid om Weekday-butiker i världsmetropoler som Paris och New York stannar vid rykten, eller blir verklighet. Den nyöppnade butiken i Köpenhamn - och att en av anledningarna till affären med H&M var möjligheten att öppna butiker utomlands - antyder onekligen att en stor utlandsexpansion inte behöver ligga särskilt långt fram i tiden.

Med vårens "Brit-ish"-kollektion jobbar SoloUniko vidare för att försöka etablera sig i en stenhård bransch. De brittiska influenserna som profilerat märket sedan starten är kanske mer tydliga nu än någonsin tidigare i en grym kollektion. I den egna butiken på Bergsundsgatan, nära Hornstull, träffade undertecknad de båda för att få veta mer om ryktena som surrar i branschen om märket, men gick bet. Något mer om dessa gick inte att få ur dem. Desto lättare att få reda på nyheter till hösten, anekdoter om svårigheten i att producera deras kläder och planerna på att växa utanför, snarare än innanför, Sverige.

Det är lite rörigt på SoloUnikos kombinerade kontor och butik. Här, som på så många andra ställen, pågår Sam Lamberts och Charlotta Jakobssons arbete med S/S -09-kollektionen för fullt och arbetet blir inte direkt lättare av att alla samples görs av Sam och Charlotta själva. Anledningen är, menar dem, att SoloUnikos plagg sätter fabrikerna på svåra prov. För svåra, ibland:

- Om vi vill ha en button down-skjorta kan vi få tillbaka en som inte är button down, säger Sam Lambert på sin karakteristiskt sävliga engelska.
- Om man inte gör traditionella saker kan det faktiskt ofta spara tid att göra alla prover själva, fyller Charlotta Jakobsson i.
- För ett par år sedan skickade vi iväg en skiss på en hoodie till en fabrik i Portugal. Efter ett tag meddelade de oss att de hade försökt producera ett prov, men att huvan hade blivit alldeles, alldeles för stor. Men då svarade vi att det var ju precis så vi ville ha den! Svaret från fabriken kom snabbt: "Ni har den på fredag!" säger Sam.

- Många fabriker har det tekniska kunnandet, men inte det riktiga fashion-tänket. Om vi hade jobbat på fabriken själva hade det inte varit några problem alls, säger Charlotta, halvt på skämt, halvt på allvar. Det är därför vi verkligen försöker lägga produktionen i Europa: för att ha möjlighet att besöka den på plats.

  

I dag sker produktionen mycket riktigt i Estland, Serbien och Portugal, men läderväskan som är ny för den här våren är gjord i Indien, som behärskar just läderproduktionen bättre än kanske någon annan. Till hösten får nämnda bruna laptopväska sällskap av läderjackor, -skärp och -väskor i andra färger och den medvetna strategin att ha många olika material med i sina kollektioner verkar stå fast.

  
 

Dagens fem återförsäljare (Katitzi, kontra:stockholm och NK Aware i Stockholm, Holmlunds i Uppsala och 111VOX på webben) behöver inte nödvändigtvis bli så många fler. 15-20 butiker i Sverige är ett slutmål och om man riktar fokus på någon särskild marknad så är det snarare den utländska än den svenska. London, där man sålde i ett par butiker alldeles i början, hägrar, och stödet från kunderna får de båda att hoppas på en lång framtid för märket:

- När vi började med det här var vi ju båda medvetna om att det skulle ta oerhört mycket tid och pengar att komma någonvart. Min pappa är egenföretagare, så är det någonting jag lärde mig när jag var liten är det att det tar tid att etablera ett varumärke. Moderådet brukar säga att just det tar fem år och vi är ju på vårt tredje, så ... Jag vet inte varför, men folk är väldigt hängivna vårt märke och otroligt supportande, säger Charlotta Jakobsson.
- Vi hade ju en hype med sjalarna, säger Sam. I en av butikerna vi säljer dem i känns det som att vi inte hinner fylla på, innan de är slut igen.

Men en sjal gör ingen outfit och det gör inte enskilda plagg heller överlag, verkar den rådande meningen på märket vara:
- Vi vill tänka att vi säljer stil snarare än kläder, avslutar de båda.  

När Martina Bonnier häromveckan släppte boken "Fashionista" var det kanske den bästa tändvätska den gamla "väskdebatten" kunde få. Återigen är kvinnors (lyx-)konsumtion föremål för diskussion och Fashionisto fick en kort, men späckad intervju med författarinnan själv under förmiddagen om boken, responsen och henne själv, men också om svenskt herrmode - och vilket märke hon själv kommer hålla ögonen på under den närmaste tiden.

Hur ser du på hur boken har tagits emot och den respons som den har fått?
- Jag säger som min förläggare att de som kritiserat boken verkar inte ha läst den. Ingenstans har någon som varit kritisk skrivit att de faktiskt läst boken. Jag tror faktiskt inte de läser modetidningar över huvud taget. Jag älskar mode! Och jag har jobbat otroligt seriöst med mode under en lång tid och gör det fortfarande. Jag tror att de som skrivit om boken har svårt att relatera till det. Mode är glamouröst. Det kan vi tycka vad vi vill om, men det funkar så. Jag brukar dra paralleller till mina kollegor på de internationella modemagasinen. Har någon kollat vad de har på sig? Jag representerar oavbrutet och när jag är utomlands brukar jag alltid bära mycket kläder från utländska designers. Jag tänker på sådant, det är viktigt för mig och jag är stolt när jag har det.

- Det är fantastiskt för mig. Jag har varit med så länge och kan lika mycket om Lindex som om Gucci - det är mitt jobb! Och jag kan helt ärligt säga att jag tycker det är lika roligt att följa hur Odd Molly växer sakta men säkert, som att sitta och titta på Chanels haute couture-visning.

I dina ögon, hur mår svenskt herrmode?
- Jag tycker det mår bra. Det är ju nytt alltihop, väldigt nytt. Jag tycker jag har en uppgift som moderedaktör att lära män läsa modetidningar. Det är ju också något som är nytt för män. Kvinnor är ju vana vid att läsa modemagasin, men man märker det mer och mer nu att stil och kläder inte längre är något omanligt. Sedan har ju vi svenskar lätt för att snappa upp trender, vi är ju kända för det. Men det går ju inte att jämföra. Herrmodet är ju en tredjedel av vad dammodet är. Men jag tycker det är enklare att jobba med killar. Om man pratar killmodeller så tar det ju fem minuter att styla en kille, men kan ta över tre timmar med en tjej.

Vad tror du om framtiden? Vad har vi att vänta om, säg, fem år?
- Jag tror det sker en naturlig utrensning. Det är lite för många nu som hoppas på att rida på vågen. Men det man märker är ju att det är färre och färre som bara gör damkläder. Tidigare gjorde ju många inte ens accessoarer, men nu har det skett en stor förändring och nu behöver man och ha stor kapacitet. Det finns ju andra exempel på hur man klarar sig. Man kan ju vara duktig på branding, till exempel, som Acne är ett bra exempel på. Men det behövs en helhet på ett helt annat sätt än tidigare.

Finns det något särskilt namn på någon designer eller något märke, som du tycker verkar ha stor potential?
- Just nu är jag nyfiken på Nikolaj d'Etoiles. Jag har inte läst så mycket om dem, men de står på min lista att titta närmare på. Det behövs någon som gör något annat än det jeans- och streetbetonade modet. Där är vi ju fantastiskt duktiga, men nu börjar jag bli riktigt trött på det.

Martina Bonniers bok "Fashionista" (Wahlström & Widstrand) släpptes den 8 april. Martina Bonnier är till vardags modechef på tidningarna Damernas Värld, DV Mode och DV Man.

Medan andra designers i samma läge sliter ont för att få verksamheten att gå ihop är Aleksi Larsson-Sukartas problem att få dygnets alla timmar att räcka till. De senaste två åren har hans arbetsdagar sträckt sig mellan fjorton och arton timmar, samtidigt som den dagliga pendlingen mellan Stockholm och Uppsala, samt flickvännen, tar sin tid. Och för att göra de angenäma problemen ännu mer angenäma har hans nya skötebarn, väskmärket Banned Brand, förutsättningar att bli ett riktigt tidsödande projekt.

Läs också: Svenska väskor: Sandqvist och Svenska väskor: w.e.r.n..

Det känns lite signifikativt att Aleksi Larsson-Sukarta ber att få träffas på Centralstationen vid sju-tiden på kvällen. Tåget från Uppsala avslutar ännu en lång arbetsdag och det är svårt för en utomstående att förstå hur denne 29-åring får ihop tidspusslandet till en fungerande vardag. Den första frågan, den om valet av varumärkesnamn, får snabbt sin förklaring:
- Jag började ju med ett varumärke som hette Triple 6 Soul för ett antal år sedan. Jag är ju gammal hårdrockare och det var mycket såna grejer jag gjorde då med t-shirts, linnen och key straps. Och så hamnade jag på VOX (agentur och distributör, Fashionistos anm.) och kom med på någon topplista i Café och helt plötsligt hade jag hot från märket Triple 5 Souls amerikanska advokater som skulle komma och stämma skiten ur mig och då var det ju bara att lägga ner. Man har ju hört om folk som vunnit såna processer, men det var inget jag ville göra.
Okej, så Banned Brand anspelar på det?
- Ja, precis.

Det Aleksi presenterar med sitt nya varumärke är "eleganta casual-väskor, som inte är stela", om han får säga det själv. Han har utgått från vad han själv, och vad han tror att andra, behöver:
- Ta mina gym bags, till exempel. När jag har varit på gymmet och tränat vill inte jag sitta där med någon sportväska. Jag vill ha en väska som inte visar att jag har varit eller är på väg till gymmet.

  

Aleksi Larsson-Sukarta är delvis uppvuxen på den indonesiska ön Bali, talar flytande indonesiska och besöker ön ett par, tre månader varje år. Det har han inte varit sen att utnyttja med sitt nya märke, där priset på väskorna ligger på mellan 1100 och 1800 kronor:
 - Jag har kontakt med ett litet skrädderi där, som gör väskorna i en liten produktion. De gör grejer för andra märken också, många japanska, och allt är handgjort. Mina väskor blir snyggare och snyggare desto mer man använder dem.

  

Han står nu i valet och kvalet. Hittills har han fått in sina väskor i tre butiker - märkets Solounikos egna butik (som även säljer andra märkens kläder för att komplettera sitt utbud), den annars på norska designers fokuserandes SoFo-butiken Galleri Sorgenfri samt webbutiken 111VOX. När han hävdar att han, om tiden funnits, hade kunnat sälja på betydligt fler ställen, är det svårt att inte tro honom: den kollektion som finns ute nu borde kunna intressera många olika målgrupper. Samtidigt närmast omöjliggör arbetsbelastningen på det "civila" jobbet en hårdare satsning. Därför är arbetet med utvecklingen av det egna märket främst förlagt till inför och under resorna till Bali. Aleksi formulerar själv problematiken såhär:
- Det är svårt att välja mellan ett jobb som ger bra betalt och ett annat jobb som kan ge väldigt bra betalt.
Men han har ändå planer för en utveckling av produktportföljen:
- Jag har börjat jobba lite med skjortor och annat som kan komplettera väskorna. Skjortorna vill jag i så fall ha lite mer dressade i slim fit-form. Sen har jag också börjat titta på lite andra accessoarer. När man är ett nytt, okänt märke verkar folk vilja köpa lite billigare grejer från det först innan de går vidare och investerar i en väska. Min tanke är att om man gör andra grejer kanske fler får upp ögonen för märket. I så fall kan jag gå vidare.

36-åriga Anna Werner är lugn och fridsam. Hon beskriver de svarta väskor hon producerar under den egna labeln w.e.r.n som sobra och subtila. En urstark vårkollektion, märkets första riktiga, har sålts in till ett tiotal butiker, både i Sverige och Danmark, lägger en viktig grund för den fortsatta satsningen. Anna, som i över tio år varit en liten del av stora, stora varumärken gör sig redo för att nu stå på egna ben. Och passar samtidigt på att med glimten i ögat skicka en passning till oss killar för vår oförmåga att våga bära väska:
 - Jag tycker det är fascinerande när man som kille inte har en väska. Var stoppar man alla sina saker då? Jag tycker det är ett litet konstigt ställningstagande.

Läs också: Svenska väskor: Sandqvist.

w.e.r.n. är svarta skinnväskor i olika storlekar och format, alltifrån små damhandväskor till stora unisex-modeller. Uppdelningen mellan vilka modeller som är "killväskor" respektive "tjejväskor" är tydlig för Anna Werner:
- Jag själv har nog en ganska klar bild av att "den här modellen är en killväska" och tvärtom. Jag inser att det kan vara ganska flytande, men det finns ju små handväskor i min kollektion, som är svåra att se som typiska "killväskor", säger hon.



- Våren är min andra kollektion. Den förra, som var lite mer av en provkollektion, såldes förra våren, bland annat på NEU, och gick jättebra. Och jag tycker att jag har kommit igång ganska bra för att vara ett nytt märke.  

Något som kanske inte är så svårt att förstå. Det räcker rentav med att titta på den sju modeller stora vårkollektionen och har man Anna Werners gedigna modebakgrund i åtanke framstår förutsättningarna för en succé som mycket goda. Hon har en utbildning på Beckmans i ryggen. Gick ut 1997 för ett jobb på Peak Performance och sedan vidare till H&M, där hon blev kvar i fem år som accessoardesigner. När hon ville göra skor sökte hon sig till Don Donna. Ett varumärke som precis efteråt köptes upp av Wedins - "Det var ju en lite oväntad vändning" säger Anna - och kort därefter gjorde sparkrav från de nya ägarna att hennes kontrakt blev uppsagt. Ett öde hon i dag är tacksam för:
- När jag blev uppsagd var det ju ett riktigt guldtillfälle att starta eget. Tidigare skulle jag nog inte ha haft modet att gå och själv säga upp mig, men nu hade jag varit länge i branschen och hade mycket kontakter varav många flyttade runt mycket på olika jobb, så man kunde dra nytta av dem.

Anna valde till slut ett designerjobb på frilansbasis och bland hennes nuvarande uppdrag - vid sidan om w.e.r.n. - finns jobb på Hopes accessoaravdelning och i Tiger of Swedens skodesignerteam.

Med sävlig göteborgska poängterar hon flera gånger under intervjun hur glad hon är över hjälpen hon får av olika personer. Agent och ansvarig för säljet är exempelvis Black Market-ägarinnan Cicci Wallin, som ni fick läsa om här på Fashionisto redan i går. Tillsammans med den erkänt starka produktportföljen har Cicci, med sina kontakter, sin rutin och sin säljande personlighet, varit starkt bidragande till att den första kollektionen av w.e.r.n.-väskorna säljs på fyra av sex Weekday-butiker (Götgatan och Drottninggatan i Stockholm, Uppsala och Göteborg), Rodeo i Uppsala och en handfull butiker i Köpenhamn, bland annat Illum och i Henrik Vibskovs flagship store. Denna, den andra kollektionen och alltså den första "riktiga" består av sju svarta väskmodeller i skinn, i prisspannet 1000-3000 kronor.
Hur motiverar du det priset?
- Det är ju skinnväskor, så då kommer man inte undan i pris. Framförallt inte i de kvantiteterna jag gör (några hundra väskor per säsong, Fashionistos anm.). Och jag hoppas att man ser att man får något som håller länge och är värt det man lägger ut. Sedan får man gärna köpa flera modeller, men jag hoppas att man använder dem under flera år. Jag vill också lägga mig på en nivå där man ändå ska kunna köpa väskorna om man gillar dem, där det är ett rimligt pris. Och sedan vill jag ligga under "de svenska undren" (de stora svenska märkena, Fashionistos anm.) i pris.
Du har produktion i Kina, varför då?
- Kina kan ju! Det beror ju helt på vilken fabrik det är. Jag hade en kontakt där sedan tidigare och jag gillade leverantören. Jag skulle gärna ha produktion i Europa också. Då kan man jobba med andra kvantiteter och dessutom åka och besöka fabrikerna i en helt annan utsträckning. (Ett välkänt fenomen är att asiatiska fabriker i allmänhet och kinesiska fabriker i synnerhet kräver produktion av stora kvantiteter, men då gör det bra och till ett konkurrenskraftigt pris.) Men min fabrik hoppas och tror att jag ska växa, de gör en storsatsning på mig!

Anna Werner har en ganska otypisk, nästan lite filosofisk inställning till väskor. Som när hon ska beskriva höstens kollektion:
- Jag utgick till en början från två spår, kan man säga. Och av dem fastnade jag i någon sorts diamantform. Jag tycker det är härligt att se på formen: vad kan man göra med en väska? Det är en kropp och ett handtag. Det finns ju hur många väskor som helst redan, men jag tycker man kan ta det vidare och inte bara göra bas. Jag gillar bas och kommer nog göra basiga väskor också någon gång, men nu har jag tittat på något annat och då utgått från den slipade formen. Självklart vill man att väskan ska synas! Mina produkter skriker inte, de är ganska sobra och subtila, tycker jag. Och det är samma sak med loggan. Jag vill inte ha för stora loggor, det ska vara din väska. Folk ska fråga först om var väskan kommer ifrån och då ska man få berätta om sin väska. Har man stora loggor på väskan blir det märkets egen väska, inte ens egen.



Vad tycker du om killars inställning till att bära väska?
- Jag tycker det är fascinerande när man som kille inte har en väska. Var stoppar man alla sina saker då? Jag tycker det är ett litet konstigt ställningstagande. Men jag tror det har förändrats mycket de senaste åren. När jag började på H&M kändes det som att det enda man kunde göra var sport- eller arméinspirerade väskor. Herrväskor och herrmode i allmänhet har en stabilare grund. Man har några grundpelare att stå på i stället för tjejernas kläder som snurrar runt så väldigt fort.

Du har gjort sju väskor i din första kollektion och alla är svarta. Varför då?
- Det finns flera anledningar. En är att ... jag är svart! utbrister till hudfärgen ljusa Anna. Jag älskar svart! Sedan är det ju en färg som funkar till allt och som går hem. Den tråkiga aspekten är kvantiteten i produktionen, att jag var tvungen att välja en färg för en så liten kollektion. Tanken är ju att jag ska kunna välja färger själv sedan, men märket kommer alltid ha sin grund i svart. Jag vill att de ska hålla i stil länge! Man ska kunna ha en modell i en säsong och sedan kanske en köpa en ny och sedan gå tillbaka till den gamla. Man äger mina väskor själv, det ska inte vara så att tiden äger den.

De tre killarna bakom märket Ulterior Motive kan konstatera att deras respektive halvtidsjobb eller tidskrävande hobby går allt bättre. Ett och ett halvt år sedan starten har betydligt fler än de i den närmaste vänkretsen insett storheten med de säregna slipsarna, skjortorna och accessoarerna. Men resultaten är inte det viktigaste:
- Vi har väl alltid haft ambitionen att först och främst ha kul och i andra hand tjäna pengar, säger Håkan Bruce.

Läs också: Mot strömmen: Uniforms For The Dedicated.

Ett litet tag, precis i början (hösten 2006), var Ulterior Motive en heltidssyssla för Oscar Brynolf, Tomas Strömberg och Håkan Bruce. Numera kombinerar de jobb som i tur och ordning marknadsanalytiker, frilansande webbgrafikdesigner/illustratör och IT-konsult med jobbet med märket. Numera är också den egna butiken på Industrigatan på Kungsholmen, inte långt från Grandpas butik i området "The Grandpa", öppen mer sporadiskt och fungerar mest som kontor, lager och showroom. Vill man köpa märkets produkter går det bra att maila märket, gå via webshopen eller vända sig till någon av deras återförsäljare. Dessa återförsäljare, som nu är uppe i 20 stycken - utspridda från Sverige till Tyskland, USA, Australien, Hong Kong - och Rumänien. Det senaste tillskottet är All Purpose i Los Angeles. Och efter att ett antal amerikanska webbutiker tagit in märket är detta den första fysiska butiken i USA. Extra roligt, förstås:
- Ja, det känns som ett litet break. Ägaren där sa: "Era grejer kommer passa perfekt in i min arkitekt- och designerskunddatabas." säger Håkan Bruce.

     

Annars är Ulterior Motive inget märke man varken hittar lite varstans eller som gör en kollektion för våren och en för hösten. En om inte helt så i alla fall delvis medveten strategi:
- Vi var rätt på det klara med hur vi ville ha det från början: vi skulle inte göra som alla andra modemärken. Vi gör inte särskilda vårgrejer eller höstgrejer utan i stället nya grejer lite när vi känner för det. (Sedelklämmor i silver- eller guldfärg som kombinerar Ulterior Motive-loggan med ett dollartecken är senaste tillskottet, Fashionistos anm.) Det enda vi gör egentligen är att vi har lite tankar när vi gör sakerna på att slipsarna till exempel ska vara lite ljusare till sommaren, säger Håkan. Vi började ju med slipsar och manschettknappar och siktade in oss på att bredda oss och göra många olika modeller av varje enskild produkt. Allt har ju kommit till så att vi själva tyckt att det vi gör saknats. Anledningen till att vi började göra plånböcker, till exempel, var ju att min egen gick sönder och att jag inte tyckte att jag kunde hitta en snygg, lite mindre plånbok. Och nu är det ju plånböckerna, tillsammans med slipsarna som vi ju började med, som säljer bäst. 
Har det där arbetet med kollektionerna också något att göra med vilka butiker ni säljer till? Går det att generalisera och säga att märken som arbetar med fastställda vår- och höstkollektioner passar de stora butikerna bättre än småbutikerna och att ni därför vänder er mest till de mindre butikerna?

Nätshoppingens andel av den totala shoppingen är alltjämt förvånansvärt liten. Men att den är under utveckling är Mimmi Mäenpää ett levande exempel på. Om allt kring det tekniska går som det ska öppnar Collection of Designers någon gång i början av nästa vecka. Fashionisto stämde träff för att ta tempen på den kommande webshopen för oetablerade designers och kreatörer från Sverige och Norden såhär dagarna före - och för att höra om Mimmis syn på svenskt mode anno 2008.

Det är en driven 25-åring jag träffar. Trots relativt unga år har Mimmi Mäenpää redan hunnit flytta från lilla Arboga till stora Stockholm, tagit en fil kand i mediekommunikation, drivit en restaurang(!) och senast varit projektledare på olika eventbyråer. Men sedan i oktober har allt fokus varit riktat mot öppnandet av den nya sajten. En sajt som kommer att vara en webshop för unga, oetablerade designers från Sverige och övriga Norden. Ett tidskrävande arbete: 
- Jag har letat (efter designers, Fashionistos anm.) som en galning och har mailadress till säkert 400 designers i Norden! 
Hur har du gått tillväga i ditt letande? 
- Jag har varit på en massa slututställningar på olika skolor, typ Forsbergs, Beckmans, Konstfack och folkhögskolor och samlat på mig väldigt många visitkort! Sedan har jag arbetat väldigt mycket över nätet, utnyttjat kontakter och om jag hittat något jag gillat har jag ryckt åt mig det och gått vidare med det. Men det har varit väldigt svårt såhär i början. 
På vilket sätt då? 
- Nej, men jag förstår om de inte är intresserade av att vara med såhär i början. Det krävs lite mer tyngd, att man kan visa upp något. Ingen vet vem jag är, de har inte sett något av det. Sedan har jag också helt och hållet gått efter vad jag själv tycker är snyggt. Jag har valt ut ungefär 50 stycken designers till att börja med och så får vi se nu hur det går med dem.

Webshopen kommer erbjuda både kläder och konstföremål till försäljning. Något som vissa haft svårt för: 
- Många har frågat varför det ska vara både konst och mode i shopen. Men jag vill lägga upp det jag är intresserad av och tycker själv det går hand i hand. Konst är ju ett brett område också. I shopen kommer jag ha grejer från en glasblåsare, till exempel.

Och Mimmi smider redan vidare på nya planer. 
- Jag kommer erbjuda vintageprylar framöver och har redan börjat köpa in dem. Och jag vill passa på att säga att andra, som reser någonstans, också kan göra det och sälja det via sajten. Det är det som är tanken: att vem som helst kan öppna en webshop och nå ut med sina grejer.

Gillar du detta, kanske du också gillar:
Etsy.
Tjallamalla.

Märken som kommer säljas på Collection of Designers:
Malin Baumann, Johanna Ritscher, Papagaio, Jöns Design, Frost Birgens, Ugly Bird m.fl.

        
Jöns Design (bild: Stockholm Street Style) och Johanna Ritscher gånger två.

På bara några år har Herr Judit etablerat sig som Stockholms i särklass bästa second hand-butik. Mannen bakom, Christian Quaglia, tar emot en stressig dag inne på Hornsgatan 65 för att berätta om historien bakom och om sina egna visioner.

Vilken är din vision?
- Varuhus! säger Christian utan att tveka. En vision ska alltid vara högt uppsatt.
Okej, men vilken är din vision med Herr Judit?
- Att kunna erbjuda ett roligare herrmode än det är att bara köpa nytt och att frigöra den manliga fåfängan. Man behöver inte nödvändigtvis klä sig i en rosa scarf, men det är det jag vill kunna erbjuda med Herr Judit: att man ska kunna köpa sin Filippa K-outfit här, men också ormskinnsskorna. Det ska kännas som en leksaksbutik för vuxna, som en hel palett. Man ska kunna prova sig fram, behöver inte köpa allt. Vår vision är att hela tiden vara på gränsen.



Historien om Herr Judit startade med Judits Second Hand på 80-talet. Det var en butik med damkläder, som funnits på tre olika ställen och som nu huserar på samma gata nummer 75. Runt millennieskiftet besökte Christian tillsammans med en vän dambutiken för att kolla deras herrutbud. Butiksägarinnan blev så imponerad av hur Christian hjälpte sin vän att shoppa att hon erbjöd honom jobb. Vid det här laget jobbade Christian på NK och pluggade statsvetenskap. Han hade inte alls tänkt sig en framtid inom butiksbranschen, men började jobba i butiken och öppnade så småningom eget på Hornsgatan 65.

I dag är ordet "succé" ingen överdrift för konceptet. Butikens belackare, som främst irriterar sig på de höga priserna, hörs allt mindre och i stället verkar stockholmarna uppskatta möjligheten att köpa varandras kläder. För det är fortfarande folks inlämnade kläder - och inte de resor Christian gör till Italien, New York, Paris och andra städer var tredje månad ungefär - som driver butiken:
- Ja, de står för 80% av utbudet. Kanske till och med 90, så vi är definitivt beroende av att folk kommer och lämnar in. Och jag tror det är en rolig erfarenhet att göra det också. Skönt att rensa ut lite och kunna få pengar för det. Ja, och nu också kunna köpa kläder för det!

Det sistnämnda är en nyhet, som möjliggör Herr Judits kunder att även byta kläder. Det fungerar som så att Herr Judit sålt ett plagg man lämnat in där får man vanligtvis 40% av den summan det såldes för. Men om man i stället väljer att köpa kläder på Herr Judit för de pengarna får man 50% av summan. Och man behöver inte köpa något på stående fot: det går bra att omvandla dem till bonuscheckar, presentkort eller vad man nu önskar. Meningen är att det ska bli lite roligare för kunderna. Många har efterfrågat olika rabatter, men vi tycker det blir mest rättvist på det här sättet.

Fem frågor till Christian Quaglia:
Vilket är det populäraste märket på Herr Judit?
- Förut skulle jag ha sagt Acne, men nu är jag inte säker på det. (Efter att ha konsulterat sin kollega Felix konstaterar han att det nog ändå är Acne.)
Vilket är det dyraste plagget ni sålt?
- Det måste vara någon Diorrock. Just nu har vi väskor inne för 4500.
Planerar ni en expansion med fler butiker?
- Inte i dagsläget. Men dyker rätt tillfälle upp, så varför inte? I så fall i en annan stad, vi vill inte ha några fler i Stockholm.
Vad tycker du man ska titta särskilt efter på Herr Judit?
- Accessoarer. Det finns inte så mycket på andra ställen och vi är duktiga på att plocka upp sådant och tänker mycket på sådant, tycker jag.
Är allt i butiken till salu?
- Precis allt - förutom butiksinredningen!

Christians fem tips:
1. Ha kul med din garderob, det behöver varken ta tid eller kosta pengar!
2. Fråga om råd!
3. Var inte så märkesfixerad, var hellre stilfixerad.
4. Satsa på kvalitet. Jag är inte alls för det här med slit och släng. Det är bättre med second hand.
5. Sälj det du inte använder!

Läs först: Trendexperten om våren som kommer.



Stefan Nilsson spinner vidare på det svenska modet från del 1 vars sista stycke var:

"Du som reser så mycket och får perspektiv, vad säger du om svenskt mode?
- Jag jobbar just nu med en utställning som Svenska Institutet tar fram om svenskt mode, tillsammans med Susanne Ljung och Tom Hedqvist. Och alltid när det pratas om svenskt mode, så verkar det pratas dåligt om det. För grått, för enkelt, för tråkigt. Men nu sa Susanne när vi träffades senast att svenskt mode faktiskt är fantastiskt. Allt är inte Filippa K eller H&M och alla svenska märkens kläder går att tvätta i tvättmaskin. Överlag så är ju vi svenskar ett oerhört funktionellt folk, så på så sätt är ju svenskt mode jättebra. Det är inte haute couture och det är inte mode som hamnar i amerikanska modetidningar, men vi är fantastiska på att göra kläder och det är ju om inte annat lätt att matcha med samma märkes kollektion nästa år!"

- Det märks att de svenska märkena och Berns gjort ett enormt PR-jobb med Sthlm Fashion Week som skapat ett jättestort PR-intresse, men inget kommersiellt intresse.
Hur då?
- De säljer ju inte! Möbelindustrin exporterar tio gånger mer än den svenska modeindustrin
Och då har ändå den svenska modeexporten gått upp med sexton respektive tio procent de senaste två åren ...
- Ja, precis! Det är också en övertro på H&M, tycker jag. Jag läste en pressrelease i höstas från dem i höstas när de presenterade den Marimekkoinspirerade kollektionen som är ute nu och hur glada de var att kunna föra arvet från Marimekko vidare. Men herregud, Marimekko säljer ju på fler marknader än H&M! Så vilka är det egentligen som tjänar på det av de två?

Stefan tar åter en gång upp det sportiga modet han förutser blir stort om ett par, tre år:
- Det är när det fulsnygga modet kommer igen som det kan födas en ny diskussion om mode.
Vad önskar du att den diskussionen kommer fram till?
- Att det alltid behövs en god smak och att fler som bevakar hela den här grejen har ett djup i det de gör. Filmkrönikan är ett fantastiskt forum där folk faktiskt får prata om något. Som ger något man kan förhålla sig till. "Det här är en bra film/dålig film - för att ..." Fredrik Sahlin är en av mina favoritkrönikörer. Och att man gör skillnad på kläder och mode. Kläder är ett plagg som hänger i garderoben. Mode är när du tar ut plagget ur garderoben och hänger ett halsband runt halsen eller knyter det runt höften och inte har någonting under. Cheap Monday, till exempel, är ju mode - inte kläder. Man måste i fortsättningen skilja på bra mode och dåligt mode.

Om vi konkretiserar lite då. Hur tycker du vårmodet ser ut?
- Det är som jag sa tidigare tydligt att det antingen är dandymodet eller machomodet som är på tapeten. Flanellskjortan kommer vi se mycket av på machokillen och chinosbyxan som kom förra året blir viktig för dandystilen. Jag tycker också vi börjar nosa på arbetarmodet. Kaftanskjortan som Hope har gjort i vår är ett bra exempel, jag tycker de är jättefina. Men sedan ska vi ju komma ihåg att vi inte kommer se så många "häftiga" män, varken i Stockholm eller, säg Örebro. Svenska män är inte så intresserade av mode. De är intresserade av kläder, men inte av mode.

Något nyckelplagg för våren du vill lyfta fram?
- Jag tycker att en man i vår ska smycka sin hals med antingen en halsduk eller en scarf. Och att man äntligen går ifrån palestinasjalen till antingen en smal badhandduksstor scarf. Jag tror att den trendriktige satsar på den badhandduksstora.

Längre fram: Till hösten?

- Helt klart ser vi mycket päls, vilket jag tycker är lite otäckt. Det är något både dandyn och machokillen kan ha.